Hehe, jadu. Ärlighet varar längst, eller?
Jag har typ aldrig haft ett seriöst förhållande med någon och har dessutom sjukt svårt att börja gilla folk, så fort det börjar bli lite seriöst, det räcker att man har träffats en eller två gånger, så blir jag typ äcklad. Jag stör mig på ALLT denna människa gör och säger plus att jag känner mig fett trängd. Jag tror att det delvis handlar om att jag är rädd att mitt liv som jag har nu ska påverkas, festerna, vännerna & hela köret. Jag är galet feg, med andra ord.
Sen när jag själv läser igenom vad jag nyss skrev kom jag på att det nog inte finns någon som pallar trycket av mig. Höhö. Någon assnygg som ALDRIG gör fel och dessutom inte bryr sig om att jag är ute ränner rundor med mina vänner. Sen ska han helst inte vilja träffas så mycket heller för det har jag ju inte direkt tid för.

Lite komiskt! Men i alla fall så hade väl jag, precis som alla andra, små crushar på lågstadiet i diverse kändisar, klasskompisar, gosedjur och allt vad det nu kunde vara. (Okej, kanske inte gosedjur. Men ni fattar...) Sen i fyran var jag kär i en kille i min klass ett litet tag, fast en dag helt plötsligt slutade jag med det. Han hade en ful tröja på sig den dagen, det var därför...