Den där känslan av att vi hästtjejer inte riktigt kan inordna oss i ett vanligt socialt sammanhang i den vanliga världen, den är inte att leka med. Ofta försöker vi intala oss själva att det inte är någon skillnad, att vi faktiskt sitter inne på en fantastisk social kompetens. Jag säger inte att vi inte gör det, finns det någon som tar för sig och visar framfötterma som en hästtjej liksom? Nej, det jag funderar över är när vi måste lämna benlindor, foderanalyser och skänkelvikningar utanför samtalet och börja diskutera huvudingredienserna i en vanlig dödlig människas liv. Typ kläder, skor, fotboll och samhällsproblem. Det slutar nästan alltid med att någon säger något olämpligt och förblir "hästtjejen" tills hon byter umgänge. Med vissa undantag dock; främst när man hamnar som ensam av sin sort, då känner jag personligen att jag är ganska bra på att dölja min inre hästtjej. (Mestadels av den yttre försvinner ju trots allt i duschen)

Jag försökte plocka fram min inre fashionista och frågade om mitt bälte "som ligger under sadeln"..

Jag. Ger. Upp. Det har härmed fastställts att ingen utav oss någonsin kommer överleva ett riktigt liv ute i den riktiga världen.

Godnatt, PRAO dag 2 imorgon