Gråter när jag ser den här bilden... Ni kan aldrig någonsin förstå hur det känns. Gråter varje kväll. Även fastän det gått en tid nu. Det går inte en dag, en natt eller en minut utan att jag tänker på henne. Och varje gång gör det ont i mig. Det gör ont, av att tänka på all lycka all glädje som jag och Flisan delar tillsammans. Det finns de som säger " inte kan du älska ditt djur mer än en familjemedlem ". De förstår inte, ett djur man älskar riktigt mycket, såklart att det är en familje medlem. Och de som har förlorat en hund, en katt eller vad det nu är, inte ens de förstår. När Flisan var ett halvår träffade jag henne. När jag kom hem ifrån BB. Sedan jag var bebis har jag sett de små vita tassarna, de svarta öronen, det becha huvudet och den rosa nosen. Och att jag nu plötsligt när jag är 13 år måste börja lära mig att klara mig utan det, är det svårt. Jag ser henne hela tiden i lägenheten, för det tar tid att vänja sig. Redan när Flisan levde kunde jag gråta mig till söms, fast då med henne i famnen. Och jag tänkte på hur livet skulle gå utan henne. Jag trodde att det skulle kännas hemskt. Men jag hade fel, för känslan att förlora den man älskar av hela sitt hjärta är inte hemsk. Den känslan är så fruktansvärd att det inte går att beskriva.
Jag saknar dig Flisan... Jag längtar tills vi två ses igen