Haha, hittade en intervju med min farfar på nätet! Ganska lång men rolig. Kan erkänna att jag själv hoppade över en bit (Oups,,,) Men i slutet är detr jätte roligt. För farfar tjänar ganska mycket, men varför lägga de pengarna på en bil?!

En 61-åring står bakom en av de mest osannolika tv-succéerna på senare år. Bo Hagström berättar om var hans matintresse föddes, om den kommande säsongen av "Solens mat", hur svårt det är att sluta röka och varför mat måste få kosta.

MAT. Det ser ut ungefär som på tv. En vithårig herre kliver omkring i rabatterna. Han hälsar på trädgårdsarbetarna. Säger några ord om gurkörten. Det skulle kunna vara en inspelning av "Solens mat", men nu befinner vi oss inte i Toscana eller i en liten bergsby utanför Neapel. Vi är på Fredriksdal i Helsingborg.

Bo Hagström tittar sig omkring i trädgårdslandet.

— Jag tyckte jag såg palmkål... där! De är ju så jävla vackra. När man kommer ner till Toscana på hösten, de kallar dom svartkål därnere, de har jättefält, det är makalöst vackert. Och lättodlat. Jag har odlat det hemma. Man gör härliga kålstuvningar och har lantbröd och olivolja till, säger Bo Hagström och kliver rakt ut i odlingarna med sina svarta skor av tunt italienskt läder.

Mannen som producerat mängder av tv-program har i 60-årsåldern själv blivit en tv-stjärna av format. Det drösar in en 700 mejl efter varje nytt program. Just nu är han fullt upptagen med redigeringen av en ny säsong, dessutom åker han runt och föreläser, skriver böcker och på hemmafronten har livskamraten Maria Stålnacke nyligen opererats för lungcancer (med lyckat resultat). Att få till stånd en intervju tar sin lilla tid.

Men när vi väl möter Bo Hagström är han precis som i "Solens mat". Lågmäld och passionerad. Det enda ovanliga är att han röker. Fast inte på bild, ber han fotografen vänligt men bestämt.

Han försöker, som gammal storrökare, att trappa ner, håller sig under tio cigaretter om dagen och väljer ut de viktigaste tillfällena med omsorg.

— Morgonen, säger han, på morgonen är det fruktansvärt svårt att klara sig utan kaffe och en cigarett.

I höst kommer han ut med en kokbok som också är hans memoarer. Den heter "Bo Hagströms mat: Från mormor till Medelhavet". För det var där allting startade. I mormors kök.

— Hon jobbade som kocka på Hotell Svea i Simrishamn på 40- och 50-talet. Det var en klassiker med en massa prominenta gäster. Piraten kom ofta dit och åt och på sommaren seglade stockholmarna ner och då var det Tore Wretman och en massa skådisar. Jag blev helt enkelt fascinerad av den här världen.

Till saken hörde att Bo Hagströms mormor dessutom såg det som sin plikt att uppfostra den unge mannen i matlagandets goda konst.

— Hon var makalös. Jag hade ju börjat arbeta som journalist och arbetade på lite olika håll i Sverige. Då kunde hon ringa och säga "nu får du ta ledigt i två dagar för nu ska vi gå igenom grundsåserna". Så kom hon åkande med tåg och så fick jag lära mig allt om grundsåserna och sen åkte hon hem igen, ha, ha, ha...

Bo Hagström fortsatte dock att arbeta som journalist. Han har bland annat arbetat på NST ("ett tag var jag till och med jordbruksredaktör"), men i början av 70-talet bytte han bransch. Bo Hagströms bror arbetade som reseledare i Italien och saknade en bra restaurang och slog då en signal till brorsan hemma i Sverige. Som gjorde slag i saken och öppnade en liten krog som blev stamställe för de svenska turisterna. Matsedeln var blandad, men en gång i veckan stod Janssons frestelse på menyn och det blev en succé bland både svenska turister och den inhemska befolkningen.

— Till sist hade vi så mycket folk när vi serverade Jansson att jag fick låna en ugn av byns bagare. Och det blev rätt roligt. Min Jansson fick smak av hans lantbröd i den vedeldade ugnen och hans lantbröd fick en smak av Janssons frestelse.

Efter tre år åkte han hem och fick jobb som redaktör på Aftonbladet, men ganska snart lockade utlandet igen. Den här gången styrde han kosan till Costa del Sol på den spanska sydkusten.

— Jag skulle driva en kommersiell radiostation, men ganska snart blev det en restaurang också.

Efter nio år i Spanien återvände han till Sverige igen. Och jobb som producent på SVT i Malmö. "Beslutsfattarna" med Jan Guillou var den första produktionen som Bo basade för, men han har också haft sin hand med i bland annat "Sköna söndag", "Gomorron Sverige" och inte minst "Aspegren mitt i maten". Till sist hamnade han själv i centrum. I en av de kanske mest osannolika tv-succéerna.

En äldre kostymklädd man åker runt och sniffar i grytorna i småbyar runt om i Italien. I väldigt makligt tempo. Med italiensk schlager och opera på ljudbandet.

Frågan är hur Bo Hagström ens lyckades sälja in den idén.

— Ja, det är det ingen som begriper, ha, ha, ha...

— Jag gick till min chef och sa att jag ville göra ett nytt rese- och matprogram och han råkade själv vara stort Italienfreak. Så jag fick loss en otroligt snäv budget för att göra fyra program, säger Bo Hagström.

Resten är, som vi vet vid det här laget, ett stycke svensk tv-historia. I vinter startar den åttonde säsongen av "Solens mat".

Det har hänt både dråpliga och dramatiska historier under matresorna i Italien. Utanför Neapel skulle Bo laga mat tillsammans med Italiens äldsta yrkesverksamma kock, en 90-årig dam.

— Jag hade gjort grundlig research. Men jag hade missat en grej. Att gumman var stendöv. När hon var färdig med soppan sa jag "signora, nu måste jag få smaka er soppa" och då sa hon "adjö". Den scenen fick vi ta om.

Vid ett annat tillfälle satte Bo Hagström och smakade viner på ett ungdomskollektiv på en gård utanför Corleone på Sicilien. När Bo och tv-teamet körde därifrån såg de att det var ett stort polisuppbåd samlat på granngården. Väl tillbaka på hotellet avrundande sällskapet med en öl i baren och fick då syn på samma gård på tv-nyheterna.

— Det visade sig att polisen gjort razzia på gården och gripit en av de mest eftersökta maffiabossarna, Bernardo Provenzano, som varit efterlyst för mord sedan 1953. Jag ringde Stockholm direkt och bad dem lägga undan nyhetsbilderna. De kom med i programmet.

Vi går en runda vid odlingarna på Fredriksdal. Bo Hagström trivs i fulla drag och har en liten historia att berätta om de flesta av grönsakerna och örterna.

— Titta här på fänkålen, den påminner om den vilda fänkålen man kan hitta i Italien. Det är de här små kornen som man plockar för hand. Kostar 300 kronor hektot.

Inte för att priset spelar någon roll. För Bo Hagström får och ska mat få kosta. Bara tanken på att inta en billig djupfryst måltid från en matfabrik får honom att rygga.

— Nej det skulle jag aldrig göra utan läkarhjälp eller en startberedd ambulans. Jag är ju en sån som kan åka tio mil bara för att hitta rätt potatissort.

Han lutar sig fram.

— Uppriktigt sagt tycker jag att vi har tappat bort det fundamentala vad gäller mat.

— Det finns ingenting som vi köper som gör nån nytta i vår kropp mer än mat. Därför är det fullständigt orimligt att ett par modesolglasögon får kosta hur mycket som helst, men mat som du ska leva på får inte vara dyr. Jag begriper inte det resonemanget.

— Till och med pensionärsföreningarna deltar i jakten på att hitta den billigaste maten. Det vore mycket bättre om de försökte hitta den bästa. Det visar en mänsklig omtanke och det är det budskapet jag vill sprida.

Han berättar han om den kommande säsongen av "Solens mat", som han just nu sitter och redigerar.

— Den här gången har vi det jordnära köket i fokus. I en liten by utanför Neapel hittade jag en restaurang där det bara är diskmedlet som inte kommer från byn. Kocken skulle laga till en rätt med lamm och gick 300 meter ner för en backe och sa till fåraherden, som slaktade ett lamm och bar upp det till köket. Det är det jag tycker om i mötet med de här människorna, det genuina hantverket.

— Skulle du säga till en svensk kock att han borde köpa mer lokala råvaror skulle han säga att det inte går, han måste ha säkra leveranser och då blir det från de stora grossisterna.

Bo Hagström skakar på huvudet.

Hur länge kan då "Solens mat" fortsätta? Han stannar till och funderar ett ögonblick.

— Om man ser till tittarresponsen skulle det kunna fortsätta hur länge som helst. Frågan är om Hagström kan fortsätta hur länge som helst, säger han och sätter sig i sin röda bil och rullar iväg.

Nej, det är ingen Alfa Romeo. Inte ens en Fiat. Det är en Volvo 940 Kombi.